Sjukanmäld

Helvete också! Att jag är förkyld med äckligt ont i halsen är asjobbigt, men det kan jag leva med. Att jag under natten också blivit magsjuk är något jag hatar så otroligt! Och att jag får huvudvärk när jag biter ihop tänderna så att jag inte ska spy är en sak, att jag inte kan ta en värktablett för att då måste jag dricka vatten, det är faktiskt åt helvete. Och jag är så hungrig!

Jag och malin skulle ju redovisa vårat arbete idag, som faktiskt är väldigt genomtänkt. Hoppas malin vågar göra det själv, så vi blir av med det. YOU GO GIRL, haha! :)

Efter den sjuka natten på toaletten (yaaaaaay..) kunde jag sova några timmar, och då drömde jag en as sjuk dröm, men för omväxlingens skull så kunde jag faktiskt tyda den, och det gör att jag förstår mig på en grej lite bättre.

Att den handlar om prinsessor och häxor kanske är lite undligt, då jag inte ens drömt om dem när jag var liten (vad jag kommer ihåg). Men vissa människor har faktiskt personlighet - häxa, så varför inte göra det enkelt för sig?

Hon stod utanför huset, på baksidan, häxan och hennes drummel. Hon skrek och kraxa att snart brinner huset, hon blir så nöjd när hon har kontrollen. En chans hade jag, det hade häxan gett mig, fråga mig inte varför, men det hade hon. Hur som helst trodde hon inte att jag skulle lyckas, och det trodde inte jag heller. Det var inte direkt något jag ville göra, men jag antar att jag var så illa tvungen.

Så sprang jag runt dem, runt huset och in genom dörren. Utifrån var huset gigantiskt, flott liksom huset med funktionshindrade barnen med ficklamporna, men inuti var det ett vanligt hus, lite dassigt, och tillvaron gjorde synen grön. Det hjälpte inte att det var mitt i natten.

Men jag hittade dig, du låg och sov, och då var inget saga, då blev det du och jag, och för en gångs skull pratade jag med dig. Jag skrek att du måste hjälpa mig, du måste upp och du måste ut för du måste hjälpa mig. Eftersom du inte hade någon vilja att lyssna på mig överhuvudtaget, låg du kvar, du vände bara på dig och såg sur ut. Men jag gav inte upp.

Du måste rädda henne, du måste rädda Meg (glöm inte att drömmen var en saga mellan verklighet och tecknade figurer, haha!). Och det tog ett tag, men du gick upp och gick sakta mot dörren, som när man måste någonstans man egentligen inte vill, och vill tro att om man bara segar ner så slipper man.

När vi kom utanför dörren var det inte du och jag längre, vi var tecknade figurer ur törnrosa. Du sprang för att rädda Meg, jag studsade efter, hånade häxan, sprang i slow motion för att jag hade vunnit.

När jag kom dit stod de där, philip och meg, haha! Men jag blev stel och kall, för du sa att du ville vara med henne, inte med mig. Och det var så jobbigt att höra, då jag hade gjort allt för att rädda dig, men du ville inte ha mig. Då ville jag sluta ge och ge och ge, när jag ändå inte blir behandlad som en vän..