Jag tänkte på något som åke sa i förrgår. Att jag var dålig på att planera mitt liv. Och det har inte slagit mig förr att det är ganska sant. Jag menar, inget blir som jag planerat! Jag bestämmer asmycket saker jag ska göra, och planerar dem in i minsta detalj, men till slut blir de aldrig av.
Och jag vet inte längre vad jag vill göra med mitt liv. Det är lätt att hitta på en plan - au pair, universitetet, börja jobba. Men när man väl kommer till kritan, är det verkligen det jag vill?
Kommer jag verkligen trivas i usa? Pallar jag trycket, kan jag hantera ansvaret, klarar jag av att lämna adde i sverige och att leva ett helt år utan stödet från min familj? För jag är verkligen beroende av dem. Innerst inne är jag det, det är bara de som förstår sig på mig och verkligen verkligen bryr sig.
I förrgår bilade mamma och nicklas till dalarna för att träffa mig. Käkade äcklig kinamat och spenderade en dyster kväll tillsammans med mig, och sen sov på ett fängelse för att sedan åka hem igen.
Och när jag var ledsen vek de av två mil i skogen för att först åka till en älgpark för att jag ville se älgar, och när det var stängt istället plocka lingon och blåbär och fika på motorhuven i en timme.
Vilka andra skulle göra en sådan sak? Vilka andra skulle förstå att jag behövde göra så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar